Depression

Fästingar dyker upp, bara sådär, suger blodet ur dig och kan bära på sjukdomar. Depression är så otroligt komplext och inte ens när du själv har det, kommer du förstå det. För när svackan väl är över så kan du inte ens själv relatera till hur det var med foten i den andra dimensionen. Som en skugga överlägger den allt. Det finns inga färger, dofter, smaker och hur mycket du än har i livet att vara tacksam för så spelar det ingen roll. För det är inte bara allt runt om som tappar liv, även allt inombords. Levande men ändå död. Hur ska du kunna uppskatta något när du inte kan känna något? När du gör allt för att ifrågasätta ditt egna tänkande, försöka vara positiv, utmana hela kroppen att gå ut fast än det inre skriker att du inte vill annat än (ingenting), och ändå är det tomt, blankt, mörkt, djupt, tungt. Plötsligt är du i botten av ett hav, fastkedjad med en fotboja och hur mycket kraft du än förbrukar så fortsätter du att sjunka. När du väl ger upp, accepterar att det är vad det är, ja då blir det iallafall lite enklare att utstå. Veta att om du skjunker, får skjunka, bland andra som vet att du gör det och kan lyssna till det, så kommer ljuset sippra ner från ytan. Om du lär känna din depression, då vet du mer om hur den fungerar och vad du kan göra. Då blir det också lättare att tala om för andra vad de kan göra. Du vet att de hjälper att sova för att det finns en chans att du kommer vakna med mer styrka än innan. Du vet att du behöver sitta, göra ingenting, glo in till intet, iallafall periodsvis, för att det inte ska ta över och istället bli dagligen. Men depression är inte lika för alla. Bara du, om du lider av depression, kan lära känna den. Men det förutsätter också andra runt omkring som också försöker göra det och som kan lägga sitt egna perspektiv åt sidan.

Lugnet

Det hjälper att stå där, mitt i vardagens stress och påminna sig själv om att andas. :)

Motgång

För varje motgång kan jag inget annat göra än att förändra till det bättre.

Att behöva vara hemlig

Jag är trött på skam. Trött på att det som drabbat mig ska vara en hemlighet. Jag hade egentligen velat möta det som vilken annan olycka som hellst. Låt oss säga en bilolycka. Men det är svårt att vara öppen med att man har blivit sexuellt utsatt som barn. Inte för att jag skulle ha svårt för det, utan för att andra skulle ha det. Varför kan det inte bara få vara som en bilolycka?. Svaret skulle också ge perspektiv på varför så många inte anmäler våldtäkter hos poliser. För det finns en skam som inte borde finnas där. En skam som jag inte borde ha, men mot min vilja får. Det var inte mitt fel att jag blev utsatt. Det skulle inte varit mitt fel om jag som barn suttit i baksätet på en bil och mötts av en annan bil som kolliderat in i mig. Så varför gör vi skillnad på olyckor när det kommer till våldtäkter?

Sluta ifrågasätta

Någon berättar för dig om en olycka. Du grips av känslan att inte veta vad du ska säga, svara, göra. Glöm det. Att vi alltid ska använda orden är en lögn, släpp det. Lyssna, var där och vad du än gör, ifrågasätt inte personen som öppnat upp sig för dig på de allra känsligaste och djupaste planet. Du behöver inte alltid tycka, snarare känna och att känna med personen som visar en helig tillit till dig. Om du får vara med om det här, då betyder du något för den personen. Hur vackert är inte det?

Förvirringen

Jag visste inte att jag hade en kropp.
Plötsligt stod jag i tvättrummet. Hade tagit av mig kläderna och lagt dem i tvättkorgen. Det var då jag såg ner och såg min kropp. Jag började tänka på hur stort universum var. En extrem huvudverk började hänga över mig. Det var första gången jag fick migrän. Jag hade frikort på sjukhuset hela min barndom. Det var ingen som kunde förstå vad mina symtom berodde på. Kvar stod jag med huvudverk och kunde inte begripa för mig själv hur stort det där universumet kunde vara. Något hände med min hjärna. Tyvärr finns det alldeles för lite forskning om vad som egentligen händer med hjärnans utveckling med barn som blir sexuellt utnyttjade. Det finns inga ord för hur mycket jag kämpat för ett värdigt liv. Bara det enkla som att fungera i vardagen. Jag önskar att mer forskning kunde beskriva vad som händer inuti kroppen, med hela kroppen. Att man fick mer hjälp och stöd på flera sätt. Om någon bröt benet skulle man då skicka den personen till en psykolog? så känns det. Att bli utsatt sexuellt som barn är inget man endast pratar om för att det ska bli bättre och hållbarare. Det är fysiskt.

Någon annans verklighet

Vi är många. Vi är osynliga. Vi är starka.